Som utlovat så tänkte jag berätta om förlossningen, åtminstone de delar som jag minns av händelseförloppet. Jag reserverar mig för eventuella tidsaspektsfel, det här är på ett ungefär och så som jag minns det med viss hjälp av pappan.
Vi började vecka 35 (graviditetsvecka) med ett måndagsbesök hos barnmorskan Åsa på MVC. Väl där konstaterades att bebisen i magen vänt sig åt rätt håll men inte fixerat sig, så med de lugnande orden packade vi väskan för ett besök hos blivande mormor. Vi stannade där i två dagar, passade gudsönerna och busade. Natten mot torsdagen vaknade jag och tänkte att nu hade något startat därinne, det var något som kändes annorlunda och konstigt, men jag gick och la mig igen och somnade gott om. På torsdagsmorgonen åt vi frukost, packade våra saker och satte oss i bilen för en drygt 20 mil lång resa tillbaka mot hemmet. Hela vägen kändes det konstigt, ryggen värkte mer än vanligt, jag var törstig och mådde skumt. Bebisen hade inte sparkat på nästan ett dygn och både jag och pappan var rätt oroliga av oss. Vi pratade om att ringa förlossningen när vi var hemma, för att kolla att allt var okej med bebisen. Vi stannade halvvägs, köpte lite dricka och sträckte på benen, men något fick oss att sticka vidare rätt snabbt. Kanske är det det där som kallas intuition, kanske var det bara en slump. Väl hemma hos oss värmde vi lite mat ur frysen, käkade och försökte med knep som att dricka isvatten för att se om bebisen skulle vakna till lite. När den inte gjorde det så bestämde vi oss för att ringa upp till förlossningen för att se vad de tyckte, så sagt och gjort. Jag gick in i sovrummet med telefonen och satte mig på sängen och ringde förlossningen. Kvinnan som svarade tyckte att vi skulle komma upp på en undersökning, så jag sa ”då ses vi snart” och la på luren. När jag reste mig upp och tog två steg mot dörren knäppte det till på något sätt och sen forsade vattnet längs benen. Det var inte alls som på film där det kommer en liten skvätt och alla fnissar och får panik utan vattnet flödade. Det rann och rann och rann och jag stod i en pöl med fostervatten, ömsom skrattandes ömsom livrädd. När pappan kom in och såg översvämningen fick han nog lite panik, för hans ögon blev stirriga och jag ringde återigen förlossningen och berättade vad som hänt och blev ombedd att komma upp direkt. Vi ringde till världens bästa Johan som lovade att köra oss och började packa väskan snabbt. Med en handduk inklämd mellan benen och två att sitta på och med vatten rinnandes längs benen begav vi oss till förlossningen och fick genast komma in på ett rum, klockan var då runt 18 på torsdagseftermiddagen. Jag blev undersökt och vi fick äntligen höra bebisens hjärtljud igen, något som kändes som en enorm lättnad eftersom oron hunnit smyga sig på under tiden som gått. Efter ytterligare väntan, en gynundersökning och ett ultraljud blev vi förflyttade till ett eget rum, ett rum där pappan skulle få sova med mig i väntan på morgondagen. Om värkarna inte satt igång till morgonen så skulle jag bli igångsatt och både jag och pappan kände oss lite snopna, skulle vi bara gå och lägga oss som om ingenting hänt och vänta på morgondagen?
Vi bäddade åt oss, åt lite kvällsfika och kollade på tv när värkarna började komma. Från början kändes det som kramper i magen, som kom med rätt långa mellanrum, en kramp som gick att kontrollera men rätt snart började det kännas jobbigt och göra ont. När barnmorskan undersökte mig och jag bara öppnat mig 2 cm var tårarna inte långt borta, de resterande 8 centimetrarna kändes som minst en mil och det gjorde ont. Jag fick Alvedon och med jämna mellanrum kollades lillens hjärtljud med en CTG-maskin. Att ligga still och vila fanns inte längre på kartan och framåt natten grinade jag och bad om smärtstillande. Jag blev erbjuden att ta en varm dusch som smärtlindring och vid 04:00 klev jag in i duschen, en dusch utrustad med ett rep i taket, perfekt att hänga i när värkarna kom. Jag stod i duschen en dryg timme enligt pålitliga källor innan benen inte orkade längre och det varma vattnet inte hjälpte mer och 05:30 fick vi komma in på ett förlossningsrum där lustgasen gjorde sin entré i mitt liv.
Jag hade en förhoppning om att lustgas skulle vara lösningen på all smärta och fick efter instruktioner om hur man gjorde pröva att andas lite i masken. Tji fick jag, det hjälpte ju ingenting. Att andas rätt och andas djupt när värken rullade in gjorde varken till eller från och i min förtvivlan skrek jag att lustgas är en jävla bluff och att jag var så sjukt besviken på det. Sköterskan vred upp gasen ett par steg och vips blev det mycket bättre. Det var obehagligt och gjorde mig yr, men det tog bort udden av smärtan på ett sätt som jag inte själv kunde åstadkomma och det tog jag tacksamt emot. Timmarna gick och smärtan bara växte, lustgasen var hela tiden nära men det gjorde sjukt ont ändå och att först andas lustgas och sen kräkas av lustgasen var ingen höjdare och jag grinade och bad om mer smärtstillande. Hela tiden fanns pappan där för mig, han kramade mig, han tröstade mig, han servade med vatten, uppmuntrande ord och bara genom sin närvaro gjorde han det uthärdligt.
Innan förlossningen hade jag förhoppningen att klara mig med lustgas och Alvedon, men när barnmorskan började prata om ryggmärgsbedövning för att hjälpa mig var jag inte sen att haka på. Det ska villigt erkännas att mina minnen är lite suddiga av och till, jag var riktigt trött och hade ont och lustgasen gjorde nog sitt till. Enligt källor ska jag ha talat i tungor av lustgasen, frustat som en häst (det minns jag faktiskt själv) och upprepade gånger sagt att ”nu går jag hem, jag orkar inte mer, kan jag få gå hem nu?”. Någon gång vid 09:00 så sa (läs: skrek förtvivlat) jag att nu klarar jag inte mer, ge mig något starkare och sköterskan sa att vi bara skulle invänta ronden och sen skulle jag få hjälp. När läkaren kom vid 10:00 så sa pappan att nu fick de ge mig något för att jag inte skulle klara mer och vid 10:30-11:00 på fredagsmorgonen (den 17/7) fick jag äntligen min efterlängtade ryggmärgsbedövning. Med min vanliga tur så satte narkosläkaren den första bedövningen fel (som om det inte gör ont nog att bli stucken en gång i ryggmärgen liksom) och mina ben domnade bort helt. Vid andra försöket hamnade bedövningen rätt och allt var förberett och klart, det enda som vi väntade på nu var att den första bedövningen skulle släppa så att jag skulle få tillbaka känseln i benen. Det tog sin tid och vid undersökningen som gjordes hade jag bara öppnat mig 4 cm, så jag förbereddes på ett utdraget händelseförlopp och pappan fick order om att gå iväg och ta något att äta. Världens snällaste sköterska Sofia stannade kvar hos mig, vi pratade om livet, utbildning, kärlek och musik, hon masserade mina fötter och vader för att känseln skulle komma tillbaka och hjälpte mig med saft och vatten.
Under tiden som Sofia var hos mig började den felaktiga bedövningen släppa, värkarna komma igång igen och bli intensivare och mina bortdomnade ben gjorde inte saken bättre, jag hade ingen känsel alls och kunde inte ta stöd eller spjärn med benen för att parera värkarna. Jag blev undersökt igen och var helt plötsligt helt öppen. En stund var jag helt övertygad om att jag skulle hinna få bebisen medans pappan var iväg och åt och jag blev både ledsen och orolig. När jag var som mest orolig och Sofia försökte trösta och lugna så kom pappan äntligen tillbaka, och värkstimulerande dropp sattes för att hjälpa mig på vägen eftersom jag var helt slut av att inte ha sovit på mer än ett dygn. Från det att droppet sattes tills att krystvärkarna satte igång tog det inte lång tid och med hjälp av Sofia och barnmorskan och inte minst pappan så kom bebisen på bara fem krystvärkar. Under de dryga 20 timmar som gick från det att de startade, från en enorm brännande smärta och en vilja av att helst bara gå därifrån (som om det skulle ta bort smärtan) så kände jag en lättnad och hörde skriken. Jag såg pappans ansikte och tårar och hörde honom viska ”det är en pojke, en liten pojke” och mina egna tårar bara rann. Eftersom jag var förberedd på att de skulle ta med sig vår bebis därifrån och undersöka honom direkt eftersom han var 4 veckor för tidig så blev jag förvånad när barnmorskan la upp honom på mitt bröst. Kletig och vit av allt fosterfett, ångande varm och skrikandes kom vår lilla perfekta kille upp på mitt bröst och sen spelade inget mer någon roll, vår lilla familj var komplett.
